Bedömningsmottagningen

Ja igår var en minst sagt dramatisk och jobbig dag. Lilltjejen i magen har jämt vart väldigt livlig och aktiv så när jag inte kände av samma aktivitet alls på några dagar blev jag givetvis orolig.
Ringde till akademiska och dom ville att vi kom in ganska omgående

Vi åkte alltså in till bedömningmottagningen för att kolla, i bilen på vägen dit vaknade bäbisen till och det blev en himla fart! så skönt! fast nu när vi ändå var på väg var det lika bra att kolla tyckte vi.
Först gjorde dom ultraljud och hon sparkade på väldigt friskt där inne, allt såg bra ut. (BM bekräftade en tjej som väger ca 3 kilo, en liten tillväxtavvikelse på -14% men det sa dom även på förra ultraljudet så det var vi beredda på)

Sen skulle dom ta en CTG, när vi legat med den ett tag kom barnmorskan som hade hand om oss in med en läkare, det visade sig att barnets hjärtljud var alldeles för högt även när den vilade så det blev ett himla hallå.
Det togs blodtryck, feber, kollades livmodertapp (fy vad obehagligt och ONT) mm men man kunde inte komma på en rimlig anledning så dom ville inte släppa iväg oss förrän hjärtljuden gått ner.

Vi fick gå och äta lite med förhoppningen att bäbisen skulle lugna ner sig, och sen fick jag ligga med CTG nere på förlossningen i vad som kändes som en evighet (CTG-apparater är säkert jätte bra men just nu hatar jag dom)
Vi såg ganska omgående att hjärtljuden låg bättre, snacka om lättnad!
Då hade vi vart inne i 4 timmar och vart väldigt spända och oroliga hela tiden, när dom sa att allt var okej var det som att allt bara släppte, vi trodde ju bara att vi skulle åka in på en liten koll. Läskigt.

CTG:n registrerade i vilket fall rätt många sammandragningar, först nu fattade jag vad det var haha. Har knappt tänkt på dom förr även fast det kännts obehagligt.

Nu är det full fart på bäbisen igen, precis som vanligt. Men det var skönt att dom kollade upp mig noga så jag ångrar absolut inte att jag åkte in.

Tänk att ett sådant litet liv kan skrämmas så mycket!

Vila i frid min älskade lilla häst.

För en vecka sedan så fick Harpa galoppera vidare till Trapalanda, fy fan vad jobbigt det är rent ut sagt! Vi har delat 11 år tillsammans och hon har alltid funnits för mig, alltid har hon varit den jag pratat med om jobbiga saker och alltid är det hon som hjälpt mig igenom dom.

Även fast det var bestämt sedan ett tag tillbaka så var det som en chock att hon helt plötsligt inte fanns längre, nu har chocken lagt sig och även fast tårarna rinner när jag skriver detta så kan jag iallafall prata och skriva om det.

Det gör ont att mista sin bästa vän, så in i helvete ont. Och jag känner mig så halv även fast hon givetvis alltid finns med mig.