För en vecka sedan så fick Harpa galoppera vidare till Trapalanda, fy fan vad jobbigt det är rent ut sagt! Vi har delat 11 år tillsammans och hon har alltid funnits för mig, alltid har hon varit den jag pratat med om jobbiga saker och alltid är det hon som hjälpt mig igenom dom.
Även fast det var bestämt sedan ett tag tillbaka så var det som en chock att hon helt plötsligt inte fanns längre, nu har chocken lagt sig och även fast tårarna rinner när jag skriver detta så kan jag iallafall prata och skriva om det.
Det gör ont att mista sin bästa vän, så in i helvete ont. Och jag känner mig så halv även fast hon givetvis alltid finns med mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag förstår gumman... jag har ringt i några dagar men inte fått nåt svar. du kanske inte har lust att prata. messa mig när du har lust. kram
Fina Harpa... å vilken vacker bild!! Kraam... Linda
Skicka en kommentar